Skolans roll i mitt barns uppfostran

”Duuuu, säger du tack när någon håller upp dörren åt dig?” frågar jag henne.

”Ja. Näe. Bara ibland. När det är äldre som håller upp, men inte de mindre.”
Vi har precis läst kapitlet om TACK i Magdalena Ribbings bok om vett och etikett för barn och unga. Alltså, jag har läst det högt för min dotter åtta år, boken är för tillfället vår högläsningsbok. Jag älskar att hon skriver det självklara, för jag märker att det inte alls är självklart idag. När jag tittar tillbaka på min uppväxt känns det som om det var självklart för mig. Jag har ju säkerligen förvrängt min bild av min egen verklighet några varv genom åren men jag tror ändå – vill ändå tro – att det var självklart för mig att tacka oavsett ålder på den jag skulle tacka. Såklart gör man väl sig alltid till lite extra för äldre, men är inte alla lika mycket värda sitt tack?
Vi pratar kring frågan men hon är inte helt med mig. ”Kan du inte försöka”, säger jag, ”att tacka alla imorgon och se hur det känns?”
Jag får många tankar som påminner mig om den ständigt aktuella frågan om huruvida det är skolan som ska uppfostra våra barn eller om det är vi. Vilket ansvar skolan har, ja, vad har den för ansvar?
Jag ser framför mig mitt barns vakna tid. Från ungefär klockan sju på morgonen till åtta på kvällen.
Mellan ca åtta och sexton är hon i skolan och på fritids (jag räknar fritids till skolan i det här sammanhanget). Det är i runda slängar åtta timmar i skolan (förhoppningsvis vaken tid!) och fem timmar hemma. I sin hemmiljö möter hon primärt sin mamma och sin pappa. Vi är noggranna med tack här hemma, har alltid, alltid varit. ”Kan jag få mer vatten tack?, tack för maten!, tack för hjälpen”
Vi har inte jättemånga scenarion i vår hemmavardag där hon kan och behöver tacka, men vi är noga med de tillfällen som finns.
Men de andra timmarna på dagen som hon tillbringar ihop med både bekanta och obekanta barn och vuxna; yngre barn, tuffa tonåringar, pedagoger, kökspersonal, föräldrar. Tänk vilken bredd att öva sig på!
Använd den tiden! Lär barnen det sociala samspelet, det är ju ett privilegium att de får möta så många olika människor i så många olika sammanhang, varje dag!
Varifrån har mitt barn fått för sig att man säger tack när en äldre håller upp dörren men inte när det är en yngre? Det är en situation som vi uppenbarligen – på fritiden – inte hamnar tillräckligt ofta i för att jag skulle ha märkt hennes brist på… respekt?
Jag kan inte tänka mig något annat än att hon gör som ”alla andra gör”. Och det är ju rent bedrövligt om våra barn och ungdomar inte säger tack till dem som är yngre? Det är väl inte på något sätt okej?
Jag anser att våra barn ska uppfostras på skoltid. Till att bli bra medmänniskor och till att visa respekt – för alla! De ska självklart också uppfostras av oss föräldrar utanför skoltid, men barnen möter olika situationer under en skoldag och hemma och måste kunna hantera båda. Barn behöver förebilder och det är vår roll som vuxna att vara dessa förebilder. Det spelar ingen roll var förebilderna finns.
Det vi lägger ner på våra barn nu kommer vi att ha igen tusenfalt när de blir stora och vi blir gamla. Respekt, omtanke, förståelse – vilken trevlig värld vi kan hjälpa våra barn att skapa!
Ibland, ganska ofta till och med, känns det som om såna här saker var lite mer självklara för mig när jag växte upp än vad de är för barn idag. Det beror sannolikt på att de inte är självklara ens för vuxna idag. Det är för mycket ” skapa din egen väg” och för lite ”visa vägen”, begreppet har sakta tunnats ut – men vi curlar fortfarande våra barn. Vi vill att de ska bli starka individer med egna värderingar men alla de här självständiga barnen ska ganska snart samsas i en gemensam vuxenvärld och de behöver ramar och riktlinjer och faktiskt våra värderingar, att kanske väga sina egna emot. När de är mogna.
Mitt barn och ditt barn är allas vår framtid, och just nu är de vårt ansvar.
Annonser
Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Vad händer egentligen med svenska skolan?

Ja, jag kanske börjar bli gammal. Ja, jag kanske är traditionell också. Men jag är också nytänkande och oftast öppen för förändringar – om någon kan förklara vinningen med dem. Men (svenska) skolan alltså, jag fattar faktiskt inte vissa saker. Vad bra det hade varit om jag som förälder kunde ha förberetts på förändringarna som sker inom skolan och ännu bättre om jag hade fått förklarat för mig både anledningar till och fördelar med förändringarna. För det här är saker som jag tog för givet. Så här funkade det när jag växte upp, och när sonen Simon, idag 19 år, gick i skolan, men nu, när dottern Ella 8 år går i åk 2 så kan jag inte låta bli att fundera på vart vi är på väg. Svenska skolan alltså.

Jag minns inte om det var i förskoleklass eller åk 1, men sakta smög det fram att man inte rättar felstavade ord när dottern skrivit fel i en mening eller text. T.ex om man stavar järna istället för gärna, lammpa istället för lampa, ja då låter man det bara vara nuförtiden. ”Det viktiga är att barnen kommer igång med skrivandet, inte hur de skriver”. Vi fick också snabbt lära oss att inte rätta barnen när de läser något fel, för då kan de tappa lusten.

När vi tog upp detta så fick vi till svar att nu är det det som gäller, de första åren handlar om att komma igång med läsning och skrivande, och vi föräldrar – eller lärare- ska inte vara där och ”peta”. Vi ska heller inte kommentera sådant som att man har stor bokstav när man börjar en mening. Vi ska bara låta barnen göra som de gör och känner. Stavning, uttal och stor bokstav det kommer senare, det börjar man numera med i tvåan lite smått och framför allt i trean.

Jag. kan. inte. förstå.

Vad finns det att vinna på att låta barn lära sig fel för att, när detta väl satt sig, lära om dem rätt? Det måste ju finnas tusentals bevis på att det alltid är bättre att lära sig saker rätt från början? Det är ju jättesvårt att lära om sig ett ord som man stavat fel i ett år eller två? Finns det något som visar på att det här nya sättet ger bättre resultat på sikt? Jag vill förstå hur man resonerat när man beslutat att det är bättre att lära om än att lära rätt från början.

Min andra fundering handlar om bokstäver och hur man skriver ett p, ett j eller ett t. Från allra första början satt jag, och säkert du, med häften med rader där man skrev p, j och t om och om igen, tills man kunde forma bokstäverna rätt. Vissa bokstäver går lite uppåt och några ner. Ett m och p tar olika mycket plats för ett p behöver ju två rader om ni förstår. Det här heter säkert någonting men jag tror ni fattar. Plötsligt före jul så slog det oss att Ella gör alla bokstäver lika höga. Att j inte går ner, att t inte går upp. Jag fick lite panik faktiskt, för jag var säker på att det här var något hon redan kunde eftersom hon lärt sig alla bokstäverna och kan använda dem i texter. Men om hon lärt sig dem men gjort fel så har ju ingen rättat henne. Ingen har heller tagit upp med oss att vi borde öva med henne hemma.

Så vi skaffade en sådan där skrivbok som visar hur ett b ska skrivas och satte henne på att öva. En ganska barnslig bok faktiskt, för någonstans var nog tanken att det här är något man lär sig när man är yngre, inte åtta år. Det var svårt, långt ifrån självklart. För att lära om när man lärt sig fel är mycket jobbigare än att lära sig rätt från början. Om vi som föräldrar inte engagerade oss i skrivandet, läsningen, bokstäverna, vad skulle hända då? För att lärandet är ett ömsesidigt ansvar det vi vet vi nog alla, men skolan måste väl ändå gå före och visa vad som gäller? Mina franska skrivstils-a:n ser inte ut som svenskans icke skrivstils-a:n. Det är klart det är skolan som ska lära ut! Vi föräldrar kan sedan öva med våra barn – på bokstäver, skrivande och läsning.

Jag funderar på hur det är att vara lärare idag. Att se barnen skriva och stava fel men inte göra något åt det, var finns yrkesstoltheten? Att veta hur vårt svenska alfabet ser ut, hur bokstäverna formas, att skriva så att andra kan läsa våra ord och meningar, att stava rätt, är inte det grunden i svenska språket?

Det finns massor att tycka och oroa sig över det ”nya” betygssystemet som ingen förstår. Eller att det är brist på behöriga lärare. Men jag som faktiskt trodde att det här var grunden och att den var helt självklar.  Jag är på riktigt bekymrad över skolan.

Att jag sedan tycker att skolan och vi föräldrar inte är ett enat team när det gäller uppfostran, ordning och reda mm väcker säkert känslor hos många, men det är ett eget kapitel. Det är skolans ansvar, det är mitt ansvar, ja det är faktiskt vårt gemensamma ansvar att uppfostra våra barn till trevliga ungdomar och respektfulla elever, tycker jag.

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fisktacos!

Jag fortsätter min resa mot att äta mindre kött i familjen och igår lagade jag för första gången fisktacos, något jag längtat efter att prova!

Jag googlade recept och plockade ihop delar till mitt eget.

Förberedde en mango- och avokadoröra på

1 mogen mango, 2 mogna avocado, en halv pressad lime, massor av finhackad koriander (typ en näve)och så lite salt

Sedan gjorde jag en pico de gallo, det är bland det godaste jag vet!
Till det

kanske en 3-4 goda tomater som finhackas
1/4 finhackad rödlök
1 pressad lime
ganska mycket salt
massor med finhackad koriander (typ en näve)

rör om och låt dra.

Rörorna ovan går att förbereda

Picklad rödlök utan socker

1 rödlök
1 dl vatten
2 msk vit- eller rödvinsvinäger
1 krm havssalt

Skala och skiva löken mycket tunt, gärna på mandolin, och lägg i en värmetålig skål. Koka upp vatten, vinäger och salt och häll det över den skivade löken. Låt stå minst 30 minuter och låt svalna.

Fisken? Det går inte åt några mängder eftersom den är friterad. På oss (2 vuxna och ett barn) räckte det med ca 200 g färsk torskfilé.

Kolla att det inte finns några ben kvar. Skär den sedan i mindre bitar. Hit kan du förbereda.
Salta dem och vänd dem först i lite vetemjöl, sedan i uppvispat ägg och sedan i pankoströbröd. Stek i rikligt med upphettad neutral olja i en stekpanna och lyft över när de är krispiga och fått fin färg till ett fat med hushållspapper så att de får rinna av lite.

När jag handlade mina ingredienser på Ica roffade jag åt mig ett paket tortillabröd, men ångrade mig snabbt när jag började fundera på deras hållbarhet och ingredienslista. Kändes synd att förstöra alla dessa fina råvaror med köpta bröd, så jag gjorde egna istället, vilket var busenkelt.

För 7 små bröd behövdes

2,5 dl vetemjöl
0,5 dl majsmjöl
0,5 tsk salt
1 dl vatten
3 msk neutral olja

Blanda de torra ingredienserna i en bunke.
Tillsätt vatten och olja. Knåda ihop till en deg. Dela degen i ca 7 bitar. Rulla varje deg till en boll och kavla ut. De ska vara väldigt
tunna.
(kavla ut vid stekning, annars klibbar de ihop).
Stek i en het stekpanna utan olja eller smör. Förvara bröden under en fuktig handduk.

Ja det var väl allt tror jag? Eller ja, jag hade även lite gurka och sallad till vid servering.

Publicerat i Recept | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

När leken kom av sig- den rastlösa generationen

Jag är så trött på att vi är slavar under tekniken. Nästan varje dag har vi någon slags ”krig” om iPaden. Den konkurrerar ut läsning, pyssel och spel. Den gör att mitt barn inte har tålamod att sysselsätta sig själv och inte klarar av att ha tråkigt. Startsträckan för att komma igång med ett pyssel/byggande är lång och viljan att fångas av böckernas spännande värld är i princip obefintlig. Liksom så besviken på mig själv och hur jag tillåter iPad och Youtube uppta så mycket av min dotters lek-och lästid. Den lek-och lästid som en 8-åring borde ha. Ändå begränsar jag jättemycket. Experimenterar med lästid som kan växlas mot iPadtid. Men kampen. Mot slajmtillverkning, Therese Lindgrens smoothiebowls och familjen Reinholdts klipp om jag vet inte vad. Ett parti ”den försvunna diamanten” med kompisen känns som en seger. Hur tänker ni med barn i samma ålder? Vilka regler har ni? Hur mycket tid lägger ni på konflikter och vet ni vad era barn tittar på? Har ni andra regler när man har kompisar över? Skriv gärna!

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Pepparkaksväxthus

Ella undrade idag om mitt hus verkligen är ett pepparkakshus, eftersom det har så liten del pepparkaka. Men utan stommen inget hus, inte ens ett växthus.

Här kommer lite bilder på årets projekt pepparkakshusbak!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Pepparkakshusbak!

Nu har det ritats hus, mallar och kavlats degar! Och pyntats med kristyr och godis såklart! Efter en hel del arbete står nu våra pepparkakshus klara, och Ella som inte lagt upp något på Youtube på länge har fått dela med sig där! Hennes projekt i år blev ett litet bostadshus med bageri i huset. Hon har ritat sitt hus, och jag har gjort mallarna, hjälpt till med stansningen och såklart limmat huset med smält socker.

Mitt hus kommer i ett senare inlägg.

 

Publicerat i Pyssel | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Syskonkärlek

Jag tror att jag sällan upplevt en bild som förmedlar så mycket känslor som denna. Jag fångade idag ett ögonblick som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Mina barns återseende, efter tre månader ifrån varandra. Precis tre månader sedan Simon flyttade till Lund.

Ett helt oväntat besök. Vi som just började räkna ner till jul då han planerat att komma hem. Men så plingade han på dörren idag. Kommit upp för att fira sin pappa som ju fyller femtio imorgon.

Vi hängde på låset när Ellas sista lektion slutade och precis då, när hon upptäckte att storebror var där, fångade jag denna.

Det gör nästan ont i mig när jag tittar på den, även om den bara är kärlek! En bild som säger mer än tusen ord. Jag älskar er båda och är så lycklig över er syskonkärlek. Jag hoppas att ni alltid kommer att ha varandra ❤️

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar