Bästa banankakan!

Har du några mogna bananer liggande hemma? Baka den här kakan! Busenkel och sååå god!

Du behöver

3 mogna bananer
2 1/4 dl strösocker
100g rumsvarmt smör
3 3/4 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
2 tsk vanillinpulver
2 ägg
1 dl mjölk

Sätt ugnen på 175 grader (varmluft).
Smöra och bröa en form, jag använder en klassisk avlång form.
Mosa bananerna med gaffel på en tallrik. Rör smör och socker luftigt och rör ner bananerna. Blanda mjöl, bikarbonat, bakpulver och vanilj noga i en skål och vänd ner detta i banansmeten. Tillsätt äggen ett i taget, häll i mjölken och rör om noga. Häll smeten i formen och grädda mitt i ugnen i ca 55 minuter. Låt svalna innan du skär upp den.

Publicerat i Recept | Märkt , | Lämna en kommentar

Skolans roll i mitt barns uppfostran

”Duuuu, säger du tack när någon håller upp dörren åt dig?” frågar jag henne.

”Ja. Näe. Bara ibland. När det är äldre som håller upp, men inte de mindre.”
Vi har precis läst kapitlet om TACK i Magdalena Ribbings bok om vett och etikett för barn och unga. Alltså, jag har läst det högt för min dotter åtta år, boken är för tillfället vår högläsningsbok. Jag älskar att hon skriver det självklara, för jag märker att det inte alls är självklart idag. När jag tittar tillbaka på min uppväxt känns det som om det var självklart för mig. Jag har ju säkerligen förvrängt min bild av min egen verklighet några varv genom åren men jag tror ändå – vill ändå tro – att det var självklart för mig att tacka oavsett ålder på den jag skulle tacka. Såklart gör man väl sig alltid till lite extra för äldre, men är inte alla lika mycket värda sitt tack?
Vi pratar kring frågan men hon är inte helt med mig. ”Kan du inte försöka”, säger jag, ”att tacka alla imorgon och se hur det känns?”
Jag får många tankar som påminner mig om den ständigt aktuella frågan om huruvida det är skolan som ska uppfostra våra barn eller om det är vi. Vilket ansvar skolan har, ja, vad har den för ansvar?
Jag ser framför mig mitt barns vakna tid. Från ungefär klockan sju på morgonen till åtta på kvällen.
Mellan ca åtta och sexton är hon i skolan och på fritids (jag räknar fritids till skolan i det här sammanhanget). Det är i runda slängar åtta timmar i skolan (förhoppningsvis vaken tid!) och fem timmar hemma. I sin hemmiljö möter hon primärt sin mamma och sin pappa. Vi är noggranna med tack här hemma, har alltid, alltid varit. ”Kan jag få mer vatten tack?, tack för maten!, tack för hjälpen”
Vi har inte jättemånga scenarion i vår hemmavardag där hon kan och behöver tacka, men vi är noga med de tillfällen som finns.
Men de andra timmarna på dagen som hon tillbringar ihop med både bekanta och obekanta barn och vuxna; yngre barn, tuffa tonåringar, pedagoger, kökspersonal, föräldrar. Tänk vilken bredd att öva sig på!
Använd den tiden! Lär barnen det sociala samspelet, det är ju ett privilegium att de får möta så många olika människor i så många olika sammanhang, varje dag!
Varifrån har mitt barn fått för sig att man säger tack när en äldre håller upp dörren men inte när det är en yngre? Det är en situation som vi uppenbarligen – på fritiden – inte hamnar tillräckligt ofta i för att jag skulle ha märkt hennes brist på… respekt?
Jag kan inte tänka mig något annat än att hon gör som ”alla andra gör”. Och det är ju rent bedrövligt om våra barn och ungdomar inte säger tack till dem som är yngre? Det är väl inte på något sätt okej?
Jag anser att våra barn ska uppfostras på skoltid. Till att bli bra medmänniskor och till att visa respekt – för alla! De ska självklart också uppfostras av oss föräldrar utanför skoltid, men barnen möter olika situationer under en skoldag och hemma och måste kunna hantera båda. Barn behöver förebilder och det är vår roll som vuxna att vara dessa förebilder. Det spelar ingen roll var förebilderna finns.
Det vi lägger ner på våra barn nu kommer vi att ha igen tusenfalt när de blir stora och vi blir gamla. Respekt, omtanke, förståelse – vilken trevlig värld vi kan hjälpa våra barn att skapa!
Ibland, ganska ofta till och med, känns det som om såna här saker var lite mer självklara för mig när jag växte upp än vad de är för barn idag. Det beror sannolikt på att de inte är självklara ens för vuxna idag. Det är för mycket ” skapa din egen väg” och för lite ”visa vägen”, begreppet har sakta tunnats ut – men vi curlar fortfarande våra barn. Vi vill att de ska bli starka individer med egna värderingar men alla de här självständiga barnen ska ganska snart samsas i en gemensam vuxenvärld och de behöver ramar och riktlinjer och faktiskt våra värderingar, att kanske väga sina egna emot. När de är mogna.
Mitt barn och ditt barn är allas vår framtid, och just nu är de vårt ansvar.
Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Vad händer egentligen med svenska skolan?

Ja, jag kanske börjar bli gammal. Ja, jag kanske är traditionell också. Men jag är också nytänkande och oftast öppen för förändringar – om någon kan förklara vinningen med dem. Men (svenska) skolan alltså, jag fattar faktiskt inte vissa saker. Vad bra det hade varit om jag som förälder kunde ha förberetts på förändringarna som sker inom skolan och ännu bättre om jag hade fått förklarat för mig både anledningar till och fördelar med förändringarna. För det här är saker som jag tog för givet. Så här funkade det när jag växte upp, och när sonen Simon, idag 19 år, gick i skolan, men nu, när dottern Ella 8 år går i åk 2 så kan jag inte låta bli att fundera på vart vi är på väg. Svenska skolan alltså.

Jag minns inte om det var i förskoleklass eller åk 1, men sakta smög det fram att man inte rättar felstavade ord när dottern skrivit fel i en mening eller text. T.ex om man stavar järna istället för gärna, lammpa istället för lampa, ja då låter man det bara vara nuförtiden. ”Det viktiga är att barnen kommer igång med skrivandet, inte hur de skriver”. Vi fick också snabbt lära oss att inte rätta barnen när de läser något fel, för då kan de tappa lusten.

När vi tog upp detta så fick vi till svar att nu är det det som gäller, de första åren handlar om att komma igång med läsning och skrivande, och vi föräldrar – eller lärare- ska inte vara där och ”peta”. Vi ska heller inte kommentera sådant som att man har stor bokstav när man börjar en mening. Vi ska bara låta barnen göra som de gör och känner. Stavning, uttal och stor bokstav det kommer senare, det börjar man numera med i tvåan lite smått och framför allt i trean.

Jag. kan. inte. förstå.

Vad finns det att vinna på att låta barn lära sig fel för att, när detta väl satt sig, lära om dem rätt? Det måste ju finnas tusentals bevis på att det alltid är bättre att lära sig saker rätt från början? Det är ju jättesvårt att lära om sig ett ord som man stavat fel i ett år eller två? Finns det något som visar på att det här nya sättet ger bättre resultat på sikt? Jag vill förstå hur man resonerat när man beslutat att det är bättre att lära om än att lära rätt från början.

Min andra fundering handlar om bokstäver och hur man skriver ett p, ett j eller ett t. Från allra första början satt jag, och säkert du, med häften med rader där man skrev p, j och t om och om igen, tills man kunde forma bokstäverna rätt. Vissa bokstäver går lite uppåt och några ner. Ett m och p tar olika mycket plats för ett p behöver ju två rader om ni förstår. Det här heter säkert någonting men jag tror ni fattar. Plötsligt före jul så slog det oss att Ella gör alla bokstäver lika höga. Att j inte går ner, att t inte går upp. Jag fick lite panik faktiskt, för jag var säker på att det här var något hon redan kunde eftersom hon lärt sig alla bokstäverna och kan använda dem i texter. Men om hon lärt sig dem men gjort fel så har ju ingen rättat henne. Ingen har heller tagit upp med oss att vi borde öva med henne hemma.

Så vi skaffade en sådan där skrivbok som visar hur ett b ska skrivas och satte henne på att öva. En ganska barnslig bok faktiskt, för någonstans var nog tanken att det här är något man lär sig när man är yngre, inte åtta år. Det var svårt, långt ifrån självklart. För att lära om när man lärt sig fel är mycket jobbigare än att lära sig rätt från början. Om vi som föräldrar inte engagerade oss i skrivandet, läsningen, bokstäverna, vad skulle hända då? För att lärandet är ett ömsesidigt ansvar det vi vet vi nog alla, men skolan måste väl ändå gå före och visa vad som gäller? Mina franska skrivstils-a:n ser inte ut som svenskans icke skrivstils-a:n. Det är klart det är skolan som ska lära ut! Vi föräldrar kan sedan öva med våra barn – på bokstäver, skrivande och läsning.

Jag funderar på hur det är att vara lärare idag. Att se barnen skriva och stava fel men inte göra något åt det, var finns yrkesstoltheten? Att veta hur vårt svenska alfabet ser ut, hur bokstäverna formas, att skriva så att andra kan läsa våra ord och meningar, att stava rätt, är inte det grunden i svenska språket?

Det finns massor att tycka och oroa sig över det ”nya” betygssystemet som ingen förstår. Eller att det är brist på behöriga lärare. Men jag som faktiskt trodde att det här var grunden och att den var helt självklar.  Jag är på riktigt bekymrad över skolan.

Att jag sedan tycker att skolan och vi föräldrar inte är ett enat team när det gäller uppfostran, ordning och reda mm väcker säkert känslor hos många, men det är ett eget kapitel. Det är skolans ansvar, det är mitt ansvar, ja det är faktiskt vårt gemensamma ansvar att uppfostra våra barn till trevliga ungdomar och respektfulla elever, tycker jag.

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fisktacos!

Jag fortsätter min resa mot att äta mindre kött i familjen och igår lagade jag för första gången fisktacos, något jag längtat efter att prova!

Jag googlade recept och plockade ihop delar till mitt eget.

Förberedde en mango- och avokadoröra på

1 mogen mango, 2 mogna avocado, en halv pressad lime, massor av finhackad koriander (typ en näve)och så lite salt

Sedan gjorde jag en pico de gallo, det är bland det godaste jag vet!
Till det

kanske en 3-4 goda tomater som finhackas
1/4 finhackad rödlök
1 pressad lime
ganska mycket salt
massor med finhackad koriander (typ en näve)

rör om och låt dra.

Rörorna ovan går att förbereda

Picklad rödlök utan socker

1 rödlök
1 dl vatten
2 msk vit- eller rödvinsvinäger
1 krm havssalt

Skala och skiva löken mycket tunt, gärna på mandolin, och lägg i en värmetålig skål. Koka upp vatten, vinäger och salt och häll det över den skivade löken. Låt stå minst 30 minuter och låt svalna.

Fisken? Det går inte åt några mängder eftersom den är friterad. På oss (2 vuxna och ett barn) räckte det med ca 200 g färsk torskfilé.

Kolla att det inte finns några ben kvar. Skär den sedan i mindre bitar. Hit kan du förbereda.
Salta dem och vänd dem först i lite vetemjöl, sedan i uppvispat ägg och sedan i pankoströbröd. Stek i rikligt med upphettad neutral olja i en stekpanna och lyft över när de är krispiga och fått fin färg till ett fat med hushållspapper så att de får rinna av lite.

När jag handlade mina ingredienser på Ica roffade jag åt mig ett paket tortillabröd, men ångrade mig snabbt när jag började fundera på deras hållbarhet och ingredienslista. Kändes synd att förstöra alla dessa fina råvaror med köpta bröd, så jag gjorde egna istället, vilket var busenkelt.

För 7 små bröd behövdes

2,5 dl vetemjöl
0,5 dl majsmjöl
0,5 tsk salt
1 dl vatten
3 msk neutral olja

Blanda de torra ingredienserna i en bunke.
Tillsätt vatten och olja. Knåda ihop till en deg. Dela degen i ca 7 bitar. Rulla varje deg till en boll och kavla ut. De ska vara väldigt
tunna.
(kavla ut vid stekning, annars klibbar de ihop).
Stek i en het stekpanna utan olja eller smör. Förvara bröden under en fuktig handduk.

Ja det var väl allt tror jag? Eller ja, jag hade även lite gurka och sallad till vid servering.

Publicerat i Recept | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

När leken kom av sig- den rastlösa generationen

Jag är så trött på att vi är slavar under tekniken. Nästan varje dag har vi någon slags ”krig” om iPaden. Den konkurrerar ut läsning, pyssel och spel. Den gör att mitt barn inte har tålamod att sysselsätta sig själv och inte klarar av att ha tråkigt. Startsträckan för att komma igång med ett pyssel/byggande är lång och viljan att fångas av böckernas spännande värld är i princip obefintlig. Liksom så besviken på mig själv och hur jag tillåter iPad och Youtube uppta så mycket av min dotters lek-och lästid. Den lek-och lästid som en 8-åring borde ha. Ändå begränsar jag jättemycket. Experimenterar med lästid som kan växlas mot iPadtid. Men kampen. Mot slajmtillverkning, Therese Lindgrens smoothiebowls och familjen Reinholdts klipp om jag vet inte vad. Ett parti ”den försvunna diamanten” med kompisen känns som en seger. Hur tänker ni med barn i samma ålder? Vilka regler har ni? Hur mycket tid lägger ni på konflikter och vet ni vad era barn tittar på? Har ni andra regler när man har kompisar över? Skriv gärna!

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Pepparkaksväxthus

Ella undrade idag om mitt hus verkligen är ett pepparkakshus, eftersom det har så liten del pepparkaka. Men utan stommen inget hus, inte ens ett växthus.

Här kommer lite bilder på årets projekt pepparkakshusbak!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Pepparkakshusbak!

Nu har det ritats hus, mallar och kavlats degar! Och pyntats med kristyr och godis såklart! Efter en hel del arbete står nu våra pepparkakshus klara, och Ella som inte lagt upp något på Youtube på länge har fått dela med sig där! Hennes projekt i år blev ett litet bostadshus med bageri i huset. Hon har ritat sitt hus, och jag har gjort mallarna, hjälpt till med stansningen och såklart limmat huset med smält socker.

Mitt hus kommer i ett senare inlägg.

 

Publicerat i Pyssel | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Syskonkärlek

Jag tror att jag sällan upplevt en bild som förmedlar så mycket känslor som denna. Jag fångade idag ett ögonblick som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Mina barns återseende, efter tre månader ifrån varandra. Precis tre månader sedan Simon flyttade till Lund.

Ett helt oväntat besök. Vi som just började räkna ner till jul då han planerat att komma hem. Men så plingade han på dörren idag. Kommit upp för att fira sin pappa som ju fyller femtio imorgon.

Vi hängde på låset när Ellas sista lektion slutade och precis då, när hon upptäckte att storebror var där, fångade jag denna.

Det gör nästan ont i mig när jag tittar på den, även om den bara är kärlek! En bild som säger mer än tusen ord. Jag älskar er båda och är så lycklig över er syskonkärlek. Jag hoppas att ni alltid kommer att ha varandra ❤️

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Brev till trafikplaneringen, trafikkontoret Stockholm Stad

Äntligen fick jag iväg mina synpunkter!

”Hej ni som planerar och bestämmer.

Det pratas ofta om att Hammarby Sjöstad byggdes för en annan målgrupp än den som faktiskt valde att flytta hit. Eller pratas förresten, det är snarare så att alla problem som är – för får förskoleplatser, för få skolor, för få stora lägenheter, för få idrottshallar och inga fotbollsplaner – skylls på att man ”trodde” att det var vuxna med utflugna barn som skulle flytta in i sjöstaden när det byggdes. Dock är det många år sedan man första gången konstaterade att det faktiskt var barnfamiljer som flyttade hit. Konstigt nog fortsätter man förvånas över att det fortfarande bor barnfamiljer här.

Mycket har absolut gjorts – fler förskoleplatser har tagits fram, liksom en grundskola till. Efter många års kamp lyckades man få Sjöstadsskolan att öppna sin idrottshall för föreningar och aktiviteter så att sjöstadsbarnen kan få aktivera sig och bli del av lagsporter och föreningsliv, en bra erfarenhet, om inte nödvändighet, inför livet. Barn från sjöstadens olika skolor och förskolor kan mötas på ny mark och genom gemensamma intressen. En självklarhet i kommuner och stadsdelar där man planerade för barnfamiljer.

Det har gått många år nu sedan man konstaterade att den tänkta målgruppen för sjöstaden blev något helt annat. Ändå har vi långt kvar till att bli det barnvänliga område som vi borde vara, med tanke på hur många barn som bor här 2017.

För ett antal år sedan lämnade jag ett medborgarförslag om en liten skridskobana i Luma. Jag saknade möjligheten för små barn att lära sig åka skridskor utan att det skulle innebära packa bilen eller ta bussen till en skridskobana, så där så att barnen lagom tills man kom fram redan skulle ha tröttnat. Jag såg framför mig min barndom i Vasastan där man tog skridskorna över axeln och gick till en spolad bana i en park. Lättillgängligheten.

Mitt medborgarförslag togs emot med entusiasm, inte minst för att man i Södermalms stadsdelsnämnd gärna vill att möjligheterna till fysisk aktivitet för sjöstadsbarnen ska vara lättillgängliga och man vill uppmuntra till rörelse och aktiv fritid. Skridskobanan blev av och har trots dåliga vintrar byggts upp i Luma. I år blir fjärde vintern den kommer upp. Tänk vad ett medborgarförslag kan göra!

Vissa saker anser jag inte hör hemma bland medborgarförslag, t.ex. frågan om trafiksäkerhet.

Om man är mån om att barnen ska röra på sig och må bra så borde Hammarby sjöstad kunna anstränga sig mer. Trots att man resonerade att många inte skulle ha bil här så har många det, och det skjutsas till skolor mer än vad som skulle behövas. När våra barn fyller 8 år får de inte längre cykla på trottoarerna, men vem törs släppa ut en 8-åring i cykelkörfälten med alla dessa dubbelparkerade bilar?

Vi har trots allt bilar, bussar och tvärbana och vi har mycket cyklister. Många barn som cyklar eller går till skolan i sällskap av sina föräldrar. När våra barn är i åldern att börja gå själva (till skola, träning eller Ica) så kan man snabbt konstatera att gemensamt för oss föräldrar är att vi inte känner oss trygga med att släppa våra barn. Vår stadsdel är långt ifrån så trafiksäker som den borde vara.

Jag tycker att det är på tiden att staden tar sitt ansvar och gör denna barntäta stadsdel mer säker för barn att gå och cykla i.

Tyvärr möter jag inget gensvar när jag försökt lyfta frågan till Trafikkontoret.

Under hösten har jag till Trafikkontoret lyft följande:

Som boende på Redargatan (Mårtensdal) har vi fram till nyligen haft ett övergångsställe över Hammarby allé, rakt ner mot Sjöfartsgatan. Vi har använt det flitigt, ja i princip alltid när man ska ner mot kvarteren som ligger mot kanalen. Bra sikt åt alla håll.

I samband med att tvärbanan nu under hösten fick ett vändspår vid Mårtensdal så togs övergångsstället bort, på båda sidor av spåren.

Konsekvensen av detta?

1. Vi måste gå till Heliosgatan för ett okej övergångsställe över Hammarby allé.

2. Bilarna på Hammarby allé kör i högre hastighet, övergångsstället höll trots allt farten nere på denna delen av allén .

3. Vi är hänvisade att välja den trafikosäkra korsningen Textilgatan/Hammarby allé, och låta våra barn bli nästan vuxna innan de får gå själva till Ica .

När jag ställde frågan till Trafikkontoret om ”vårt” övergångsställe vid Redargatan svarade de att det beslutats redan 2009 att övergångsstället skulle bort. Intressant eftersom husen på Redargatan byggdes 2009. Hur som helst, man svarade mig att det var SL som ville ha bort det och att det är SL som äger frågan.

OM man nu vetat i 8 år att övergångsstället skulle bort, så har man ju haft många år på sig (oavsett SL eller Stockholm Stad) att se över de alternativa övergångsställena och eventuella åtgärder. Exempelvis Textilgatan som är det som känns mest angeläget, eftersom det är åt det hållet mataffären ligger och åt det hållet som station för tvärbana och buss ligger.

Jag får besked om att inga åtgärder är planerade för att öka trafiksäkerheten i korsningen. Den här typen av frågor måste väl diskuteras gemensamt mellan SL och Stockholm Stad, eller?

Jag undrar hur man tänkte. Trafiken i korsningen har ju ökat markant senaste åren. Dels har vi tung byggtrafik som kör till Fredriksdal, dels har vi SLs nya bussgarage där numera buss efter buss som ej är ”i trafik” kör in och ut. Det är rejäla fordon som passerar korsningen Textilgatan/Hammarby allé (jag tycker förresten inte de har där att göra utan borde kunna använda rondellen uppe vid bron).

Så hur tänker man när vi som bor här ska lära våra barn att gå ärenden till mataffären? Eller ta bussen till en skola på söder? Ska det vara med livet som insats eller ska vi curla dem, inte låta dem gå själva förrän de är tonåringar?

Jag vet att Stockholm jobbar med s.k. ”säkra skolvägar”, och vi kommer till det snart. I en barnrik stadsdel som Hammarby Sjöstad borde det finnas ett trafiksäkerhetstänk rakt igenom, även för att kunna ta sig till mataffären, teaterlektionen eller handbollsträningen.

När det gäller ”säkra skolvägar” finns också mycket kvar att göra.

Många uppmuntrar till Tyck till-appen men ju mer jag använder den desto mer frustrerad blir jag. Det är envägskommunikation och det kan ta evigheter innan man får återkoppling. Framför allt får jag känslan av att ingen tar ett helhetsansvar. Oj vilken förbättringspotential det finns i denna!

En annan fråga som jag lyft kring detta:

I min kommunikation med Trafikkontoret i september visade jag, i både text och bild/film, hur det ser ut för ett barn att ta sig från vårt hem på Redargatan till min dotters skola (Sjöstadsskolan). För det första saknas ”stolpen” vid gång- och cykelbanan vilket innebär att bilar kan köra rakt upp på den. Det har också hänt mig ett par gånger genom åren, då stolpar saknats på andra delar av Heliosgången, att bilar (!) genat från Pysslingen till Textilgatan när det varit kö på Hammarby allé. En riktig katastrof för ett barn att möta en bil på en gång- och cykelbana.

Stolparna som sagt, som ska hindra bilar från att köra där, undrar hur många gånger jag felanmält dem!

Sedan träd och buskar som skymmer sikten. De är placerade så att man inte ser om det kommer en cyklist i full fart på cykelbanan. Denna måste man korsa för att komma över till gångbanan, hur tänkte man där? Varför ser Stockholm stad inte sådan här feedback som positiv? Tänk vad bra att ha boende som berättar när saker inte fungerar, eller om ett träd kanske borde flyttas eller beskäras för trafiksäkerhetens skull? Det är ju så mycket vunnet med de boendes engagemang!

Den här sträckan, där många, många barn går till skolan, är förstås också en byggarbetsplats, som sig bör i Hammarby sjöstad. Byggen har jag all respekt för, vi bor i en stadsdel som fortfarande inte är färdigbyggd. Men byggen tar tid och ändå hanteras trafikfrågorna kring dessa byggen som att det är ”tillfälligt”. Tillfälligt här är inte veckor, utan månader och år.

Det måste vara stadens ansvar att det finns en bra lösning även när den är tillfällig. Från att ha varit en separerad gång- och cykelbana så blir den efter Heliosgatan omärkt fram till skolan och även efter det. Där ska barn, vuxna med barnvagnar, cyklande småbarn och tokstressade cyklister samsas, utan markeringar i marken. Och där någonstans ska vi ta oss över för att komma in på vår skolgård.

Jag tog ovanstående punkter till trafikplaneringen på Trafikkontoret, Stockholm Stad. Efter lång tystnad fick jag besked om att mitt ärende skickats vidare till Trafikförvaltningen. Trafikförvaltningen är alltså SL. När jag ringde Trafikkontoret för någon vecka sedan och frågade hur det gick med mina frågor så sa de att ärendet var avslutat, det om stolpar, skymd sikt och markerad cykelbana. Allt utom det om övergångsstället och trafiksäkerheten vid Textilgatan som då lämnats till SL.

Om någon förstår logiken så berätta gärna för mig. Hur kan något avslutas som man inte ens fått svar på?

Nej det finns otroligt mycket att göra. Små saker som gör stor skillnad för hur vi känner när vi ska låta våra barn bli ”stora” och våga släppa dem i Stockholms barnrikaste område. Stockholm Stad behöver säkert bara fråga ett gäng föräldrar i Luma, Sickla kaj och Sickla Udde så får de konkreta tips på vad de skulle kunna göra för att öka trafiksäkerheten. Många åtgärder är säkert enkla.

Jag tror på att låta de boende komma med feedback. Det blir ett samspel mellan oss boende och dem som trafikplanerar. Hur mycket enklarekan det bli?

Just jag råkar bo i Mårtensdal, och därför är mitt engagemang störst här, men jag vet att samma frågor ställs bland föräldrar i andra delar av sjöstaden.

Så när jag nu tar mig tid att formulera detta så vill jag ändå poängtera att det gäller hela Hammarby sjöstad, mer eller mindre.

Ser fram emot ett större engagemang från Stockholm Stad och Trafikkontoret kring dessa frågor.

Vänligen

Cecilia Taillefer Odenholm

Boende i Hammarby Sjöstad sedan 2006.”

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Majskakor och kaneläpplen

Med risk för att stöta mig med en del vänner och bekanta så skriver jag detta inlägg som länge puttrat inom mig och idag är i stort behov av att ventileras. (Kanske behöver poängtera att detta är min högst personliga åsikt och inte familjens :-))


Dagens andra kaffe och ett djupt andetag. Jag avskyr att bråka och särskilt på morgonen när man snart ska skiljas åt för en hel dag. Ogillar skarpt en ytlig puss istället för en varm och kärleksfull kram, men tyvärr har vi väl alla sådana morgnar. Hos oss är de som tur var sällsynta men när de kommer är de hemska. Någon gång beror tjafset på håret, mössan eller en tung gympapåse. Idag berodde det på att jag sa nej till kaneläpplen.

Sedan E började skolan har vi i vågor haft små krig om frukt till skolan. En period skickade jag med äpple eller clementin även om jag tycker att skolan ska stå för frukt om det finns behov under skoldagen eller fritids. Motvilligt har jag därför undvikit konflikten genom att skicka med en frukt. När kompisarna hade med sig jordgubbar, passionsfrukt och alla möjliga varianter (som jag inte ser som ”vanlig” frukt) och äpple och clementin inte längre dög så la jag ner.

I ettan började kompisarnas frukt bytas ut mot riskakor. När man kom till fritids på morgonen så frågade barnen varandra vilken sorts riskakor de hade med sig. Vid hämtning så kände man lukten av riskakor med ost och gräddfil. En dag när jag var med i skolan så stod barnen i ring runt den som hade mest riskakor och bad om att få smaka. Jag blev helt paff över att rasten ägnades åt att tigga riskakor (men fint att de som har delar med sig förstås). Även hemma tjatades det om riskakor men jag sa bestämt nej. Vad är poängen med riskakor? Innehåller de ens någon näring, eller är detta småätande en sysselsättning?

Sedan kom det rön om att riskakor var cancerframkallande och plötsligt hade alla barnen majskakor istället. Nu har det varit tjat om majskakor hela hösten och så på sista tiden – kaneläpplen. Kaneläpplen? till skolan? Alltså äppelklyftor i kanel, hur opraktiskt? Och vad hände egentligen med det vanliga äpplet?

För mig är det en principsak. Jag är emot småätandet oavsett vad. Jag anser att den mat, den frukt och det mellanmål som barnen erbjuds under skoltid/fritidstid ska tillgodose det behov barnen har. Mig veterligen finns det proffs (om inte så borde finnas proffs) som räknar ut vad en andraklasselev behöver för att klara en skoldag. Mitt ansvar som förälder är att se till att jag lämnar ett barn i skolan som har fått i sig en bra frukost, energi för att klara dagen fram till nästa måltid. Vad en bra frukost är är självklart individuellt, men jag personligen gillar inte grejen med att föräldrar skickar med frukostmackan till skolan och så ska ett barn sitta där och äta den framför alla. Om man har morgontrötta barn får man väl få dem i säng tidigare på kvällen så att man kan väcka dem tidigare nästa morgon så hinner de kanske både bli hungriga och äta innan de lämnar hemmet.

Jag som älskar frukostar har svårt att tänka mig att föräldrar som ger sitt overallklädda barn en macka i vagnen på en fullsatt buss på väg till dagis lägger grunden för en bra frukostkultur – men jag kan förstås ha fel. För mig är frukost något man äter, helst tillsammans, vid frukostbordet.

Jag är också förbenat trött på att det ska ”tävlas” om coolaste mellanmålet. Majskakor och kaneläpplen har blivit som min tids Salomonryggsäckar. Har man inte majskakor och kaneläpplen så är man utanför, och vill i värsta fall, som dottern idag, inte gå till skolan.

Jag tog upp detta på ett föräldramöte i våras men sågades totalt av både skola och föräldrar. Klart att den som vill (eller som de uttryckte det – ”behöver”) ska få ha med sig det den vill.

Saknar ryggraden i skolan i såna här frågor. Hur mycket tid och energi lägger inte jag som förälder på att föra dessa diskussioner hemma med mitt barn, och hur mycket tid och energi lägger inte barnen på att jämföra sina majskakor och avundas andras äppelklyftor med kanel?

Jag har varit konsekvent rakt igenom i de här frågorna och viker mig inte. Jag tycker att skolan ska tillgodose elevernas behov av ”mellis”. Jag tror inte barnen behöver majskakor på riktigt (men om någon kan bevisa att barnen blir smartare av dem så är jag absolut intresserad av att veta det). Jag tycker inte att vi föräldrar ska behöva planera för att skicka med frukt varje dag, och då helst dyra utanförsäsongfrukter från långtbortifrånländer. Man får inte ta med sig leksaker till skolan och jag tycker att majskakor och passionsfrukt borde kvala in där också.

Den ekonomiska aspekten tänker jag inte ens gå in på, men den förstår ni ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i samhällsengagemang | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar